Göteborgsvarvet

En av årets höjdpunkter. Ibland kan man ju undra varför då jag har upplevt så mycket obehag under just dom dagarna. Allt från svåra skavsår, stora blåsor, ont i knän och hemsk magknip. För att inte tala om den nervositet jag känner inför varje lopp. Så varför gör jag det då? Och varför vill jag tillbaka år efter år? Svaret är att det känns som jag vunnit när jag går i mål. Och det har jag också. Över mig själv. Tiden är inte det som räknas utan känslan att ha genomfört något som är ganska så tufft. Det är svårt att beskriva i ord hur jag upplever det här evenemanget med alla dessa människor. Man måste nästan åka dit för att se och känna det själv. Men det finns en stämning där bland alla som är med som inte går att beskriva. En slags spänd förväntan. Många har laddat i flera månader kanske sen året innan, andra har slagit vad på en fest, det är ofta dom man ser sitta i nån gammal t-shirt ätandes glass strax innan starten. Det är just det som är tjusningen med loppet, man behöver inte se ut som en kenyan i kroppen, man kan komma dit som man är, smal eller kraftig, lång eller kort, med eller utan dom anlag som gör en till en mästerlöpare. Man kommer som man är och njuter av att för en dag känna sig som en vinnare. Och här är alla mästare. När starskottet går för den grupp man tillhör känner man ett visst lugn. Nervositeten som funnits innan försvinner, nu är det ju ingen ide längre, man är på väg. Under loppet händer mycket, folk kissar i dikena, vissa hämtas av ambulans, ibland får man se upp så man inte får en läbbig spottloska eller ännu värre snor på sig. I en viss kurva efter första bron står alltid ett band och uppmanar löparna att höja händerna och klappa, och alla gör det. Alla löpare höjer händerna, klappar och genast har lite extra energi infunnit sig. Man fortsätter förbi de trånga vätskestationerna, över andra bron. När man springer upp på avenyn vet man att det inte är långt kvar. Men det känns ganska långt. Benen är tunga och det är nu man måste bestämma sig för att fortsätta även om man helst vill sätta sig i en bar med alla andra och ta en öl. När det bara är några kilometer kvar brukar jag få ont i magen. Inte för att jag ätit fel utan för att jag blir så förväntansfull inför målgången. Som en hisnande känsla att jag har snart gjort det igen. Jag känner mig helt slut men i mål ska jag. Den sista lutningen upp mot målområdet är tung så tung. Men väl inne på slottskogsvallen ryser jag över hela kroppen, jag får en klump i halsen, det är nu det gäller, vinna eller försvinna. Jag samlar alla mina sista krafter och spurtar mot målet. Varje person jag passerar känns som en vinst. Trots att flera tusen människor är före mig in i mål springer jag för vinst. Min egen vinst. Ibland hör jag: Heja Kicki från läktaren, inombords ler jag stort men utåt sett är jag sammanbiten och har bara mållinjen för mina ögon. Jag spurtar förbi någon som inte hade lika mycket energi sparat till målsträckan och vips så är jag i mål. Det flimrar för ögonen och det är för några sekunder svårt att andas. Någon snäll funktionär sprayar iskallt vatten i ansiktet och jag samlar mig igen. Fortsätt gå ropar dom. Det är farligt att stanna plötsligt när man sprungit så långt så massan av nöjda och trötta löpare fortsätter gå. Tårarna bränner bakom ögonlocken och kanske trillar någon nerför min kind. Jag gjorde det. Jag gjorde det igen. Jag lämnar ifrån mig chippet och får min medalj, banan och kexchoklad. Jag hänger medaljen om halsen.

Detta är varför jag återkommer till Göteborgsvarvet år efter år och 2010 är inget undantag.