Varvet 2010

I lördags sprang jag Gbg varvet. Jag hade tränat en hel del och kände mig väldigt peppad för att kanske få en ny personbästa. Alla som känner mig vet ju att det är det jag satsar på varje lopp jag är med i. Men i år gick det inte min väg. Efter bara några kilometer var jag stum. Hade inget mer att ge. Det är då viljan plockas fram, samma vilja som gör mig till löpare i första hand. Viljan att lyckas trots att jag stundtals inte har orken eller energin till det. Jag tvingade mina ben att förflyttas resterande 1,5 mil för att slutligen kunna springa i mål. Tiden blev inte alls vad jag satsat och tränat för. Ändå brände tårarna som vanligt bakom ögonlocken när jag kommit i mål. Den stunden går inte att beskriva för dem som inte springer. För mig är det stort och det som gör att jag fortsätter lopp efter lopp år efter år. Nu har jag sprungit nio Göteborgsvarv, tio halvmaror och totalt fjorton lopp. I år hoppas jag kunna springa fler lopp. Vill visa för mig själv att jag kan trots att detta lopp inte gick som jag ville. Man får inte ge upp bara för att det går emot. Det är då man ska ta vara på stunden och låta den bli en orsak till att visa att man kan göra det ännu bättre.