Njurkatterna. Beskedet.

Jag har två katter. Kasper och Oliver. Förra sommaren märkte vi att den ena kräktes mer, var några gånger på ett dygn. Vi åkte till veterinären och fick det tråkiga beskedet att han var njursjuk. Han blev ordinerad två olika mediciner som skulle hjälpa honom med magen. Kräkningarna kom för att njurarna inte kunde rena ordentligt utan en del hamnade i magen och gjorde att han fick magkatarr. Väl hemma var jag helt knäckt över beskedet. Trodde bara vi hade dagar kvar innan vi skulle vara tvugna att låta honom somna in. Inte för att han verkade må så dåligt men jag visste inte vad det handlade om. Dom ville att vi skulle komma tillbaka efter några dagar och sätta ett vätskedropp på honom under flera timmar. Väl där så blev han helt ifrån sig. Förmodligen för att allt var främmande och för att han inte kände igen någon där. Han har ju alltid varit med mig. Dom ringde efter flera timmar och sa att det inte gick. Vi åkte dit för att hämta honom och jag fick en chock. Framför mig har jag en nerkissad katt som fräser till allt. Dom hade inte vågat ta i honom. Nu pratar jag om en katt som nästan inte ens klöser när han leker. Detta säger jag inte bara för att han är min utan för att han är en jättesnäll och kelig katt. Dom kallade honom för monsterkatten. Jag kunde inte gå fram till buren utan att han blev galen. Han låg i en liten stålbur med filt över. Jag blev jättearg för att dom hade låtit honom ligga på det sättet så länge när dom märkt att det inte fungerade. Han hade dessutom fått lugnande och var helt groggy. Jag fick sitta själv med honom i ett rum undertiden som jag väntade på att min skjuts hem skulle komma. Undertiden pratade jag med honom och han började känna igen mig. Veterinären sa att jag kunde ta hem honom i stålburen och att jag nog inte skulle kunna ta i honom. Efter en stund började jag lyfta på locket, jag ville inte att han skulle ligga i buren där han hade kissat ner sig. Försiktigt kunde jag lyfta upp honom. Så fort han kom ner på golvet kravlade han sig in i sin bur och sen sa han inte ett ljud. Han var lugn igen. Han kände sig trygg. Han hade kvar kanylen i tassen för den hade dom inte vågat ta bort. När vi satte oss i bilen somnade han och sen sov han sig nästan igenom de närmaste dygnen.